Skrivet av Tomas Nygren Rosenius skrev aldrig troslära. Dock fanns, precis som hos andra predikanter och författare av uppbyggelselitteratur, i hans artikelförfattande, predikande och brevskrivande ett teologiskt mönster. Detta bakomliggande teologiska system har många försökt vaska fram. Länge har Rosenius ej setts som någon god och skapande teologisk tänkare. Många motsägelsefulla tolkningar har gjorts av hans teologi.
Man har tolkat hans helgelseförkunnelse olika:
Det är utifrån dessa spretiga tolkningar märkligt att så många i Sverige och Norden fann Rosenius förkunnelse och artiklar så upplysande och klarläggande att man kom att låta hans teologiska koncept infärga den stora folkväckelsen. Kanske är det så att tolkningarna inte alltid varit så lyckade! I Roseniusforskningen har det blivit allt tydligare att Rosenius ger en självständig infärgning av det lutherska budskapet bortom pietism och herrnhutism.
Ett sätt att beskriva Rosenius teologi är att beskriva den som en
nyfödelsens teologi. Det innebär att det man kallar för
"rättfärdiggörelsens partialaspekt" blir viktig: Något sker i
människans hjärta samtidigt som hon förklaras rättfärdig för Jesu
Kristi skull. Hon får ett nytt liv, en ny vilja. Nyfödelsen är alltså
en reell händelse som placerar människan i en ny situation med nya
relationer. Gudsavbilden börjar återskapas.
Rosenius betonar här den enskildes personliga kamp. Eftersom fallet en
gång i tiden var individuellt, måste återupprättelsen av människan
också ske individuellt. Den sker genom Guds ords tilltal till den
enskilde, som lag som avslöjar det gamla och som evangelium som både
uppenbarar det nya och skapar det.
En kristen har - det hon inte har!
När nu situationen är paradoxal/tvetydig kan inte teologin framställas
entydigt om den skall rymma verkligheten. Tvetydigheten pekar här mot
"Gud, den underlige" - som Rosenius gärna kallar Gud. Den pånyttfödda
människan beskrivs som "den underlige". Teologin som ska beskriva det
motsägelsefulla kallas "underlig".
Livets spänningar, kristenlivets tvetydighet driver människan till Kristus på korset. De driver med andra ord människan till Guds storhet /underlighet! Detta gör att en anfäktad kristen kan se sina problem som Guds bearbetning! Dimridåerna i livet avslöjas som Guds verktyg för att skapa tro och hopp (eftersom de driver till Kristus). Rosenius har alltså centralt i sin teologi formulerat en egen version av det som kallas "korsets teologi" hos Luther. En av Rosenius psalmer sammanfattar på ett utmärkt sätt hans teologi:
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
En av de stora tragedierna i vår tids kristendom är att vi missar att ta vara på "tvetydigheten" i tron. Vi söker att göra tron "entydig" så att vi ska full kontroll över den, eftersom "tvetydigheten" är svår att leva med. Vi kan söka att göra kristenlivet entydigt (och få full kontroll) genom att antingen låta kristenlivet bli något inomvärldsligt där vi inte räknar med den mirakulösa dimensionen på allvar (t ex att Gud kan ge mycket konkreta direkta bönesvar) eller låta kristenlivet bli något enbart mirakulöst där vi inte räknar med svagheten, tvivlet och ofullkomligheten. Vilken (flykt)väg vi än väljer utestänger vi i praktiken Gud från viktiga områden i våra liv. Våra liv, inklusive våra trosliv, rymmer både det mirakulösa och det till synes hopplösa. Livet är fullt av spänningar. Trons erfarenhet är också full av spänningar. Rosenius har gett oss en "tvetydig" teologi som vågar se både med- och motgång, som fångar upp livets och kristenlivets spänningar och låter dem driva oss till ett beroende av den Kristus som dött och uppstått för vår skull. Livets dimridåer är fortfarande Guds verktyg för att skapa tro och heligt liv och inte något utanför livet med Gud. Därför kan jag ha en stor trygghet mitt i allt, våga vara en kristen mitt i livets mångfald och utmaningar.
Tomas Nygren
Källor:
|