Rosenius skrev ofta små brev och dikter till sin Agatha. Här är det friarbrev som han författade till henne. Brevet saknar datum och varifrån det är skrivit, det enda som står är tiden.

    Rosenius friarbrev till Agatha Lindberg (1.)

    Kl.6

Agatha! Goda Agatha!

    Älskade du! Förlåt detta företaget - förlåt det jag nu gör - jag kan ej längre dölja mig - men det kostar så på - min blygsamhet samt känslan af min ringhet och ovärdighet hafva hållit mig tillbaka allt härtills - äfven fruktan för utgången - Förlåt mig.

    Vet Du Agatha! Oaktadt mina många knäfall för saken och böner, att ej Gud måtte låta någon finnas i mitt hjerta, som Han ej sjelf ingifvit, blir jag ej lös från min kärlek till Dig Agatha - Gud alena kan vittna med mig, att detta varit mina uttryck af hjertat: Käraste, dyraste Herre Gud, min trofaste fader, kan Du ej taga detta ifrån mitt hjerta, om Du ej vill det? - Haf ej afseende på min vilja utan blott på din så att, ehuru kär hon är mig tag dock ifrån mig henne om Du ej vill det - Men skulle Du, emot min värdighet, vilja gifva mig en sådan vän, så gör det och jag vill i tid och evighet tacka Dig derför; ty en trogen vän är lifvets tröst, och står ej att betalas med mycket guld. (Syr.) - - - osv.

    Det var sådana böner jag talte om i sista brefvet, som Du ej fick veta. - Ja - så der står det till - och jag vet ej hvad jag kan göra deråt. Du må tro jag nog varit rätt att jag skulle göra orätt deri att jag skulle yppa det - men jag har ock förbundit Gud vid hans löften om bönhörelse, att ej låta detta heller ske, ej ge mig kraft dertill, om Han ej vill det. Jag hoppas dessutom att ditt innerligt Christliga hjerta (utan något smicker sagt) är nog överlåtit åt Frälsaren, till att ej behöva besväras häröfver.

    Emedlertid förlåt mig min dristighet Agatha - jag är väl ej värd en sådan vän, nej jag svage, mot Gud kallsinnige och dessutom ringe och obetydlige törs väl knappt hoppas så mycket - men jag har blifvit så van vid Guds oförskylda godheter mot mig att jag dristar så här mycket - O min Gud! Jag kan ej annat än gråta härvid - men hvart skall jag - hvad mån häraf varda? jag vet ej - O min Gud! gör med oss efter ditt behag - jag vill med din kraft vara nöjd med vad Du gör - Ack! jag vet Du är min Fader - - - ja Agatha! tag ej illa härpå - var glad - tag saken lätt - Gud är vår Far. Nu hoppas jag att jag vet att Du såsom min förtrognaste vän är uppriktig mot mig - ja Du har alltid varit uppriktig - Gud löne Dig, och jag vill ock erkänna det - jag vill ock med Guds Nåd i alla omständigheter vara så emot Dig

    Ja Agatha! min käraste på jorden - förlåt din
        Broder Calle

    Nog vet du huru jag nu önskade ha en liten utlåtelse af Dig - Adjö.

    Svaret på detta friarbrev blev positivt men det skulle dröja några år innan Agathas föräldrar gick med på att de skulle gifta sig. Så här ser originalet ut på första och sista sidan av brevet. (11.)

Denna dikten skrev Carl Olof till Ulricadagen 1853. Agatahs andranamn var Ulrica. (11.)

En klädning här jag ger dig,
Min hjärteliga kära,
I vilken sen jag ser dig
Såsom min lust och ära.

Så står du i det höga
I helgon-silket skära
För Guds och Lammets öga
Såsom dess lust och ära.

Men som ett svar jag ber dig;
Säg, tror du änn´med smärta
Vid allt , som nu omger dig,
Att du ej har mitt hjärta,
Att du ej har min glädje,
Min högsta skatt på jorden?
Till himlen jag då vädje
Som vittne på de orden

Din egen, din gamle vän,
din Broder, din Make, din Calle.

Så här skrev Rosenius till Agatha den 2 augusti 1853. Tio år efter det att de gift sig. Jag återger första versen:

Den 2:dra Augusti

Till min Agatha!

Vi fira i dag den föreningens dag,
Som alltid med glädje vi minnas,
Då väntningens tid tog sin ända, och jag
såg önskade målet upphinnas:
Jag fick min kära Agatha!

Tillbaka till början!