Oscar Ahnfelt var prästson och föddes 1813 i Skåne. 1840 flyttade han till Stockholm för att studera musik. I Stockholm sägs det att Oscar kom i en andlig kris efter att ha hört en predikant som förkunnade omvändelse. Lite senare fick Oscar möjlighet att lyssna till Rosenius som hjälpte honom så att han fick frid i sitt hjärta. Detta skedde på påskdagen 1841.

Oscar reste land och rike runt för att dela med sig av evangeliet, och hans besök var mycket uppskattade och många människor fick möta Gud genom hans sånger och predikningar. Men det var inte bara positiva toner som ljöd i Ahnfelts närhet. Konventikelplakatet förbjöd sådana som Oscar att ha sammankomster och förkunna evangeliet. Ahnfelts sammankomster väckte så stor uppmärksamhet att det skickades klagomål till Sveriges konung. Carl XV, som var kung då hade aldrig hört Ahnfelt sjunga och ville inte förbjuda honom att göra det förrän han hade hört honom. Sagt och gjort, Konungen bjöd in Ahnfelt till sig för att sjunga på slottet. Då Oscar fått inbjudan gick han till Lina Sandell och bad henne skriva en text som han kunde använda sig av. Detta gjorde hon och Ahnfelt satte själv melodi till texten. Så var det då dags för Ahnfelt att få audiens hos kungen.

Efter att kungen hade lyssnat till Ahnfelts sång var kungen mycket positiv till detta. Kungen sa: " Du må sjunga och spela, så mycket du vill, i båda mina riken" (Sverige och Norge). Så kunde då Ahnfelt gå därifrån med ett gott humör och vetskapen att kungen själv hade gett honom tillåtelse att spela och sjunga.

Ahnfelt gav ut tolv sångsamlingar mellan åren 1850-77 och dessa innehöll sammanlagt 200 sånger. De flesta av dessa sånger var skrivna av Lina Sandell. Men även Rosenius fick med några av sina texter.

Så här beskriver George Scott Ahnfelt i ett brev till pastor Dr. Baird i New York: "Jag känner honom mycket väl, har lyssnat till hans bevekande röst, och sett dess verkan då han för en större eller mindre åhörarskara sjungit sina andeliga sånger, ackompanjerande sig själv med sin gitarr. En sådan musikalisk begåvning som hans måste komma till stor användning i Guds rike. Ahnfelt är dessutom en bildad man, som drivit omfattande studier även i teologin. Han har en ovanlig förmåga att formulera den sanning, som hans hjärta omfattar, var förutom han är en bönens man."

Rosenius säger så här om sin vän Ahnfelt: "Han har ett för honom egendomligt tillvägagångssätt, då han först framträder för ny publik. I syfte att vinna deras uppmärksamhet använder han sig strax av sin gitarr, och med sin vackra röst är han genast redo att sjunga. Därefter begynner han tala, och då verka hans ord som ett tveeggat svärd. Hans främsta gåva är dock att predika men då han därjämte äger andligt liv, ljus och personlig erfarenhet tyder allt detta på att han skulle bliva till stor nytta i evangelii tjänst. Hans andaktsstunder ha alltmer besökts av dem, som eljest icke gå och höra Guds ord. Och många, många bära vittnesbörd om den glädje och välsignelse de därigenom upplevat."

I ett brev till Dr. Baird i New York skriver Rosenius om ekonomisk hjälp till Ahnfelt för att kunna bedriva hemlandsmissionen. George Scott som översatte breven till engelska åt Rosenius tillägger i ett eget brev till samme person: "av allt hjärta och själ ansluter jag mig till Rosenii vädjan om sådan hjälp för Ahnfelt, att han må kunna ägna sig åt evangelii verk."

Vid några tillfällen stod Ahnfelt under åtal. Brottet var att han sjöng och talade om Jesus. Han fick också böta för det. I ett brev till Rosenius berättar Ahnfelt följande händelse efter en av rättegångarna: "Folk är på intet sätt uppskrämt eller ens oroat över allt detta, vadan mötena fortsätta som vanligt. På själva gården i Röinge utanför det hus som rättegången pågick, samlades ett antal 'läsare' omkring mig, så snart jag kommit ut. De frågade helt lugnt, som om inget hade hänt: 'När får vi ha vårat nästa möte? Kommer ni att tala idag?' En bonde i byn förklarar att han öppnar sitt hem, om jag blott vill komma. Vi hade sedan allt flera möten och mer besökta än någonsin. På en plats samlades 1500 - 1600 personer från olika församlingar."

I ett annat brev till Rosenius skriver Anhfelt om en av sina resor till Västergötland:
Den 1 juli tog jag ångbåten till Linköping, varifrån jag fortsatte för tredje gången till Västergötland där jag var väntad av många vänner. Jag tillbrinade fjorton dagar på den plats, där jag vistades i höstas, och fann nu såväl som då en mycket mottaglig jordmån för Gudsordets utsäde. Västergötland är en provins, där människorna på stora områden hungra och törsta efter ordet. Under den månad som jag uppehöll mig i denna provins, gjorde jag utomordentligt intressanta erfarenheter av, huru Guds ord verkar på människors hjärtan." De platser som han besökte i Västergötland var bl.a. Falköping, och en plats i närheten av Ulricehamn.

1846 lånade Oscar Ahnfelt 100 riksdaler Banco av Carl Olof Rosenius. Rosenius efterskänkte pengarna, korsade över reversen och skrev längst ner på den: "Å denna revers kan evärdeliga aldrig mera ett runstycke utkrävas, ty den är överstruken." (11.)

Oscar Ahnfelt dog 1882