I De Ungas Tidning från 1916 kan man läsa att man den 3 februari samma år firat Rosenius minne. Här är artikeln i sin helhet, bortsett från ett litet stycke som är borttaget. Mannen som skrev artikeln hette Nils Hylander. (19.)

En av talarna denna afton var pastor Efraim Rang, som utgick från det ordet hos evangelisten Johannes: "En man uppträdde, sänd av Gud." Talaren sade, att när han läste dessa ord vågade han tänka på Carl Olof Rosenius. Ja, nog var Rosenius en av dessa gudasända män, som genom Herrens ledning uppträda i mörka och kritiska tider för att genom sin verksamhet bidraga till att förverkliga Guds rådslut med avseende på människorna. Rosenius uppträdde i en tid, då det lägrade sig andligt mörker över landet och de utpinande rationalistiska vindarna förhärjat Guds plantering i det svenska Sion.
Det var särskilt den förste talaren, den åldrige pastor B. Wadström, som minde om detta och yttrade i sitt tal: "De flesta hade före C. 0. Rosenius ingen klar blick för evangelium. Det framhölls i predikningarna, att man skulle göra sin plikt, vara som Herren ville o. s. v. En fulltonig och klar evangelii predikan hördes sällan. Med Rosenius blev det en stor förändring i detta hänseende. Härtill ha Rosenii predikan och skrifter mycket bidragit. När "vakan" eller taltrasten, nordens, näktergal, först om våren låter sin röst höras i Norrlands störa skogar, härskar ännu vinterkyla över de snöiga vidderna. Men den tiden är dock inne, då den segrande solen stiger allt högre med varje dag som går. Det dröjer ej heller så länge, förrän snömassorna börja smälta, och Norrlands mäktiga älvar avkasta sina vinterbojor och ila brusande och forsande mot Bottenhavet. Så var det en andlig vinter över allt i Sveriges land, då C. 0. Rosenius föddes. Men då denne sångare från Norrland höjde sin röst och sjöng om Guds nåd och kärlek i Kristus Jesus, var det en signal, som bebådade inbrottet av en andlig vår- och sommartid i Sverige, och snart hördes även turturduvans röst över hela landet.

Rosenius var att börja med mycket ensam men vann omsider många vänner.
Rosenius var i sin ungdom ensam, därom erinrade pastor Rang. Det var helt naturligt, att Rosenius skulle vara ensam och oförstådd, ty de levande kristna voro i hans barndom och ungdom ganska få. Såsom en 15-årig skolpilt i Umeå var han ensam och fick uppbära speord av kamraterna. Han var ensam och missförstådd i Härnösand och Säbrå och sedan i trakten av Stockholm, där han var informator. - Den ensamme fick emellertid omsider många vänner både i huvudstaden och i hela landet. - Han var dock ingalunda en falsk profet, som prisades av alla. Nej, han hade många motståndare och belackare. Han bar fram Guds evangelium, och detta evangelium "väcker alltid rumor". Därför brusade och stormade det omkring C. 0. Rosenius, och klandret emot honom har ännu icke tystnat, ehuru det snart är 50 år, sedan han gick in i sin Herres glädje.

Rosenius var en man, som tjänade Gud med sin penna.
Därom erinrade oss även pastor Rang. Rosenius använde flitigt pennan. Mellan åren 1842 och 1868 redigerade han tidningen Pietisten och mellan åren 1852-1868 även Missionstidningen. I 25 år skrev han originalartiklar för varje nummer av Pietisten, varvid en tam taltrast med sina toner från skogen ofta ackompanjerade hans diktamen. Av vilken betydelse hans arbete med pennan var, det fingo vi en liten erinran om, då det tillkännagavs, vilken stor spridning hans skrifter fått. De ha utgått i upplagor på 15, 20, 45, 96, ja, ända till 120,000 exemplar, och de ha inalles utgått i icke mindre än 1,350,000 ex. De ha även blivit översatta på norska, danska, tyska och engelska, språken. Visserligen tjänade Rosenius Gud med sin penna, och han har därmed fått tjäna miljoner återlösta själar. Och mycket har flutit ur Rosenii penna, som aldrig blivit tryckt, t. ex. hans brev i andliga ämnen till bekymrade själar, som hade börjat att taga de första stegen på livets väg. Därigenom har han uträttat outsägligt mycket gott.

Rosenius var även ett man, som tjänade Gud genom sitt muntiga vittnesbörd såsom en fulltonig evangelisk Predikant.
Såsom predikant var Rosenius en basun, han gav ett klart ljud, och därför tätnade skarorna kring hans predikstol i Stockholm, och ute i landet, där han drog fram, strömmade många till för att få höra hans vittnesbörd.
Reseombudet Per Pehrsson från Gävle påminde oss särskilt om Rosenius såsom predikant. Han sade bl. a.: " I början av 1860- talet hade jag den glädjen att höra Rosenius hålla en predikan i Gävle. Texten var om den gode Herden. Han talade om den gode Herdens stora kärlek till sina får. Han älskar så som ingen annan. Han talade om den omsorg, varmed Herren vårdar och sköter sina får samt den nåd och kraft, varmed han bevarar sina får och giver dem evigt liv. Huvudsumman av Skriften, sade han, uttalar Jesus själv i dessa ord: "Den gode Herden giver sitt liv för fåren." Denna sanning kan göra ett dött och kallt hjärta varmt och brinnande. - Det var väl värt att, såsom jag då gjorde, resa 20 mil för att höra en sådan predikan. I Valbo predikade Rosenius över Uppb. 7 kap. om den vitklädda skaran inför tronen. Först talade han om vägen och sade, att vandringen i ljuset och reningen i Jesu blod är den enda vägen till himmelens salighet, Sedan talade han om målet och skildrade de hemkomnas känslor inför tronen med följande ord: "Vi äro så saliga! O, om vi blott kunde göra honom saligare, som sitter på tronen och har förvärvat oss all denna salighet!"

Rosenius såsom vägvisare för de unga.
Rosenins var ung, då han började sin verksamhet. Han var endast 26 år gammal, då han begynte utgiva tidningen Pietisten och efterträdde Georg Scott som predikant i Stockholm. Rosenius var ung, då han upptog verksamheten, och han blev ej gammal till åren. Såsom många andra stormän i Guds rike var han tidigt mogen för skörd. Han ingick i sin Herres glädje endast 52 år gammal. Såsom en ung begåvad man, var det ej underligt, att Rosenius blev älskad och avhållen även av de unga. Han talade och skrev, så att de kunde förstå det och finna andlig ledning i svårigheterna på vägen och i salighetssaken.
Om Rosenii betydelse för de unga erinrade hemmansägaren Olof Hansson från Mom i Gästrikland. Han sade, att han och en kusin vid 9 års ålder med glädje och intresse själva läste Rosenii Pietist och föreläste den i hemmet. Då Olof Hansson växt upp till yngling, var det en synnerligen stor glädje för honom att få läsa Pietisten och därigenom umgås med en trosbroder. Den, som skriver detta, (Nils Hylander) instämmer med Olof Hansson. Den första bok jag som gosse köpte för egna hopsparade slantar, var en bibel, den andra var ett häfte av Rosenii dagbetraktelser. När jag sedan såsom 18 - årig yngling började taga de, första stegen på livets väg och behövde en ledsagare och rådgivare, fann jag näst bibeln ingen bättre vägvisare än Rosenius. Jag låg ofta på en höskulle i ensamheten och läste i Rosenii skrifter under middagsrasten, då andra begagnade vilotimman till att sova. Rosenii skrifter bli aldrig gamla. De skola alltid vara en förträfflig litteratur för sådana unga, som vilja vandra i Mästarens fotspår. Rosenius-minnets firande i Betlehemskyrkan efterlämnar ett dyrbart, rikt välsignat minne. Kyrkan var ock fvlld till sista plats. Solo- och körsång omväxlade med de goda medryckande föredragen. Bland sångerna, som sjöngos, voro n:r 16 och 418 i Sionstoner. Dessa voro Rosenii älsklingssånger, som brukade sjungas i hans hem vid högtidliga tillfällen.
Må C. 0. Rosenii minne och livsverk alltfort bliva till rik välsignelse för oss och våra efterkommande!