Dessa rader var införda i korsblomman 1869. Det är Lina Sandell som har skrivit denna diktcykel. Den är ganska lång och innehåller tre delar. Jag har valt att låta er få del av första delen samt utdrag från del tre. Diktcykeln berättar lite om Rosenius uppväxtförhållanden, och lite om hans person. Men även vilken betydelse som Pietisten och utläggningen av Romarbrevet hade hos människor. |
|
Och däri högtidlig tystnad skogens mörka furor stå, Där det klara norrsken flammar i den stilla vinterkvällen, Där en stund vi dröja i det gömda herdetjäll. Enkelhet i allt där råder, stilla huslighet och flit, Världens myckna larm och oro hitta icke vägen dit, Men från skilda trakter samlas hopar av den klena hjord, Som därinne hult bespisas med det dyra nådens ord. Gamle lärofadern Luther funnit nya vänner här, Och med samma kraft som fordom, samma vittnesbörd han bär Om Guds nåd i Kristus Jesus och om den rättfärdighet, Som för Gud allena gäller, men av egen dygd ej vet. Och i gömda herdefjället, liksom förr i Wittenberg, Trängde reformatorns kraftord mäktigt genom ben och märg, Talande om tro och bättring, lag och evangelium Samt om bådas gagn och nytta, men på sina skilda rum Manande till heligt allvar och försakande av allt Som ej går av tro och kärlek och har guldets äkta halt; Men ock tröstande de svaga, som i andens kamp och strid, Helt förtvivla på sig själva och i Kristus blott ha frid. Så den ädla säden grodde efter trenne sekler än, Luther bar den ut med tårar, Herren själv gav liv åt den. Och en gång , när alla mogna vetekärvar samlats in, Skall den sången ännu klinga: "Äran, Herre, är blott din."
Muntert leka med varandra uti herdefjällets frid, Husets späda barn, med sinnen främmande för livets strid; Men helt plötsligt skymmes likväl barnahimlen fri och klar Av ett litet moln, som flyktigt, en sekund däröver far. Med en fyraårig vishet, än av inga läxor bränd, Ropar Anton, något myndig, till den yngre brodern vänd: "Carl, av vad du nyss berättat, ej ett enda ord jag tror, Om de andra även lyssnat till ditt tal med undran stor." Carl, en liten rosenkindad pilt med mörkt och lockigt hår Och med blick, där barnafriden ännu ljuvligt tecknad står, Svarar allvarsamt och värdigt, utan skrymteri och list: "Den där icke tror, o Anton, den är redan dömd förvisst." Modershjärtat gömde ordet, gömmer troget därpå än, Femti´vintrar ha ej hunnitplåna ut det minnet sen. Men hos sonen, tidig mognad till en väldig Herrens man, Hon i varje ny predikan samma grundton återfann.
Men om vi nu skulle vandra spörjande bland vårt folk: "Vem har Herren här ibland eder brukat till sin viljas tolk? Vem har, framför många andra, framlagt nådens lära klar?" Skulle tusen röster svara: "Vår Rosenius det var!" Hörom blott: I låga stugan sitter en åldrig man, Som med arbete och möda knappt sitt bröd förtjäna kan, Men ur blicken strålar likväl frid, förnöjsamhet och hopp, Ty till en försonad Fader tillitsfullt han skådar opp. "Varav denna frid, du gamle", spörja vi med undran stor "Jo, på Herrens nåd i Kristus, trots all skröplighet, jag tror. Syndabördan vilar icke längre på min tyngda rygg, Gud har kastat den på Kristus - därför är jag fri och trygg. Vid en sammankomst därborta, uti kyrkobyn vid ån, Läste man i "Pietisten" om "förbundet med Guds son" Och den nya lag, som gäller än för "Sonens barn" - och se, Bördan föll från mina axlar, och jag måste saligt le! Gud ske lov för vad han givit! Gåvan står ännu oss kvar, Fastän trogne såningsmanen ren sitt värv fullbordat har! Luther är ej död - han talar än vid folks och troners fall, Så Rosenius i Norden efter sekler leva skall! Lina Sandell (L.S) |