C.O Rosenius son, Josef Rosenius skrev i Budbäraren nr 4/1916 denna artikel om sin far, Carl Olof. Den publiceras i sin helhet. C. 0. Rosenius, sådan han i verkligheten var. (7.) I sammanhang med de minnesfester, som nyss firats i hufvudstaden på hundraårsdagen af C. 0. Rosenius' födelse, kunde kanske några meddelanden om den hädangångnes personlighet och hemlif vara af intresse för de många, som hämta uppbyggelse ur hans skrifter. Läser man en del skildringar af hans person, får man lätt det intrycket, att han i likhet med de gamla pietisterna från, Speners och Franckes dagar var af en mera asketisk läggning och saknade blick för det naturliga och mänskliga. Doktor C. F. Lundin säger i sin kyrkohistoria: »Något af Luthers manliga frimodighet och friska humor söker man förgäfves hos Rosenius. Han hade ett vekt och något kvinnligt kynne» o. s. v. Denna veka personliga bild, som Lundin målat efter hörsägner och ensidigt hållna lefnadsteckningar, är främmande för dem, som sett C. 0. R. i hvardagslifvet. I dessas minne lefver bilden af en man, rikt begåfvad med den friska humor, som Lundin förgäfves sökt. Han var glad, öppen och naturlig, och hos honom märktes aldrig ett spår af konstladt och tillgjordt väsen. Den manliga frimodigheten saknades icke heller. Under den första tiden af sin verksamhet i Stockholm utsattes han för verklig förföljelse. Han fick ofta mottaga bref, fulla af hotelser, och vid mera än ett tillfälle afbröts hans predikan af en uppretad folkhop. Men han drog sig aldrig undan, utan fortsatte på den väg, som Gud anvisat honom. En af talarne vid minnesfesten 3 februari gjorde det påståendet, att vid C. 0. Roseinus' bår allt klander hade tystnat, och att allt motstånd mot hans verksamhet upplöstes i en skön harmoni af idel loford och gillande. Det är en lätt sak att påvisa det oriktiga i detta påstående. Klandret har nog på vissa håll icke tystnat ännu, och detta bör icke förvåna någon. C. 0. Rosenius' verksamhetsväg gick nämligen för mycket på, sidan om det, som på den tiden var brukligt och ännu i dag af många anses korrekt. Därjämte var han manligt orädd, då det gällde att säga sanningen. Han saknade heller aldrig motståndare och belackare, hvilket ju är ett dyrbart bevis för äktheten af hans vittnesbörd enligt dessa Kristi ord: »Ve eder, då alla människor tala väl om eder, ty sammalunda gjorde deras fäder med de falska profeterna.» Ett annat drag, som för C. 0. Rosenius var utmärkande, och som alldeles förbigåtts af hans minnestecknare, var hans stora kärlek till naturen. Jag har sällan sett någon, som ägt ett så öppet öga för det sköna i skapelsen. Han älskade blommor och djur. På hvilostunderna under arbetet med tidningen Pietisten var det hans särskilda nöje att mata en tam taltrast, som ackompagnerade hans diktamen med sina toner från skogen. Äfven var han en varm vän af de sköna konsterna, särskilde målarekonsten, för hvilken han icke saknade anlag. I mitt förvar äger jag en liten tafla, målad år 1830 af den då fjortonårige skolgossen C. 0. Rosenius. Taflan föreställer, huru ovännen sår ogräs bland hvetet, medan folket sofver. Matt. 13:25. Mot sina tjänare, af hvilka några ännu lefva, var C. 0. Rosenius alltid faderlig och mild. Han läste liksom i deras ögon för att efterse, om det var något, som för tillfället tyngde på deras sinne, och tyckte han sig märka något sådant, frågade han genast efter orsaken och sparade icke på råd och tröst. I sitt förhållande till barnen var han en sträng fader. Äfven de minsta förseelser bestraffade han samvetsgrant. Vid mer än ett tillfälle såg jag honom gråta, då han utdelade agan. Strängast var han dock mot sig själf. Ett af de djupaste intrycken, jag förvarar från föräldrahemmet, är minnet af C. 0. Rosenius' samvetsömma själftukt. Man har ibland förebrått honom, att han i sin predikan icke lät lagen komma till dess fulla rätt, och de finnas, som vilja beskylla honom för antinomistisk villfarelse. De personer åter, som sågo honom i hemmet, lärde där känna en man, som oaflåtligt gick till doms med sig själf. Så hördes han vid ett tillfälle högljudt klaga. Han syntes utom sig af bedröfvelse, och då hans maka, Agata Rosenius, frågade efter anledningen till hans sorg, fick hon det svaret: »Jag har nyss ertappat mig med en högmodig tanke.» Betecknande för hela hans lifsriktning var hans syn på döden, och när det led mot slutet af lefnadsdagen, hördes han ofta uttala en önskan att skiljas hädan och vara när Kristus. De sista hörbara ord, som han uttalade på dödsbädden, voro dessa två ord: »Gud, hjälp'»
Josef Rosenius.
|