Och Ordet vart kött (Joh 1:14).

Ordet, det eviga Ordet, vart kött. Guds evige Son blev människa, en verklig människa, inte en syndig utan en ren människa. Född av kvinna. Den som är född av en sann, verklig kvinna, måste vara en sann och verklig människa. Så är då Guds evige Son i sanning en medlem av vårt släkte. Hans härstamning och hans släkt räknas bland Adams avkomlingar. Det visar första bladet i Nya testamentet. Guds Son är vår släkting, med blodsband förenad med oss, i allt lik sina bröder (Heb 2:17) men utan synd. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så förunderligt och nådefullt beslut om vår frälsning!

Här svartnar det ändå för förnuftets öga. Guds evige Son genom blodsband vår släkting, vår broder! Är det sant? Är det möjligt? Jag frågar och frågar på nytt och kommer tillbaka till samma fråga: Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte förstå det men kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjes som i ett nät av himmelrikets hemligheter och bindes samtidigt av Skriftens ofrånkomliga vittnesbörd. Frågan är så betydelsefull, att hela kristendomen står eller faller med den och därmed också vår frälsning och salighet.

Å ena sidan förefaller det för stort och härligt, att vi fallna människobarn skulle vara så högt aktade och hedrade, att Guds Son skulle vara vår broder och med blodsband förenad med oss. Det är så stort och härligt, att jag inte kan tro det för dess storhets skull. - Å andra sidan är denna stötesten för svår och tung för mig att röja ur vägen. En hel värld vittnar om honom. Först en lång tidsperiod med imponerande förutsägelser och sedan en ny tidsperiod med den mest punktliga verkställighet av allt som var förutsagt. Kan jag helt enkelt förkasta den person som är medelpunkten både för det som blev förutsagt och för det som gick i uppfyllelse? Den sten som husbyggarna förkastade men som Gud gjort till en hörnsten (1 Pet 2:7), skall också jag förkasta den? Skulle jag kunna bortförklara allt det jag i dag ser av hans rike på jorden? Ja, kan jag bortförklara allt vad jag själv upplevt i gemenskap med denne trogne Herre? O nej, han är en levande och närvarande Gud, och vi känner honom, men endast som uppenbarad i köttet, ty ingen känner Sonen utom Fadern (Matt 11:27).

Men å andra sidan, kan jag tro detta stora och härliga, att Gud trädde fram i människogestalt? Det är ju alldeles för stort och härligt. Och ändå är det en evig och gudomlig sanning - en sanning, lika orubblig och gudomlig, om så alla människors förnuft smulas sönder av den. Ja, Gud vare lov, att vi inte kan fatta denna sanning, att vi inte har en så liten Gud att han kan fattas med vårt blinda förnuft. En Gud som inte går utöver vårt förstånd, vad vore det för oss? Det stackars fallna och trånga hjärtat kan inte behålla denna osägligt stora skatt och glädje. Det är en plåga, från vilken man kan önska sig en snar förlossning. Kunde jag bara behålla denna stora och härliga skatt levande i mitt hjärta, att Guds Son är med blodsband förenad med oss och är vår broder, då skulle jag inte önska mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog! Detta saliga förhållande skulle då inta mitt hjärta, så att inte en enda sorglig tanke skulle få rum där. Nej, mitt stackars hjärta skulle alldeles sprängas sönder av alltför stor glädje.

Har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son inträtt i vårt släkte, blivit en av oss och med blodsband förenad med oss - o, då vill jag inte veta av något annat! - Då har i sanning vårt släkte blivit ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen. Vår genom syndafallet lidna skada är då mer än tillräckligt gottgjord, och vår vanära och förnedring är ersatt med ära och upphöjelse. Nu är det den allra största ära att vara människa. Ja, de heliga änglarna har skäl att önska: Ack, den som vore människa! Det är sant vad Luther anmärker, att sen Gud blivit människa borde det ha den verkan på oss, att vi innerligt skulle älska och glädjas åt allt vad människa heter och aldrig hysa en ovänlig tanke mot någon av det släktet.

Alla kristna borde till sin tröst och uppmuntran i alla livets svårigheter fördjupa sig i denna betraktelse och be Gud om nåd att få denna sanning in i hjärtat. Då skulle de med stor förundran och glädje kunna säga: "Nu har jag nog! Guds Son är människa, och då skall allt bli gott." Har Guds Son med blodsband blivit förenad med oss, då anar jag i Guds hjärta en större kärlek till oss än vi vanligen tillskriver honom. Då kan det inte vara så som det ofta förefaller oss, att Gud är fjärran ifrån oss och kallsinnig mot oss. Nej, han bara döljer sig. Han menar inte allvar, när han uppträder som om han inte brydde sig om oss.

Ett barn är oss fött, och en Son är oss given,
Den evige Guden är människa bliven.
Ur människosläktet tog han sig en moder
Och föddes i armod, en mänskornas broder.

Vad salighet nu att en människa vara,
Då Gud i vårt kött låtit sig uppenbara!
Nu stige en jublande lovsång från jorden,
Att enfödde Sonen vår broder är vorden!

Publiceras med tillstånd från Mats Giselsson och BV-Förlaget