Den här dikten var införd i Folk-kalendern "Frideborg" 1935. Sven Lodin har skrivit lite bakgrund till den.

I slutet av år 1838 kom Carl Olof Rosenius som studerande till Uppsala. Hans studietid där blev dock ej lång. Redan våren 1839 lämnade han på grund av sjuklighet och ekonomiskt betryck Uppsala för att antaga informatorsplats på Lenna gård i Huddinge hos kapten Wigström och hans hustru, f. von Schwerin. Men hade tiden i Uppsala inte varit ljus och bekymmersfri för Rosenius, så gällde detta i än högre grad om hans vistelse på Lenna. Där kom nämligen till fullt utbrott en tvivelkris, som förde honom in i djup, andlig nöd.
Dess närmaste orsak synes ha varit, att Rosenius icke kunnat förmärka någon bönhörelse i fråga om det som för honom tedde sig som den självklara kallelsen: prästens uppgift. Vägen till den gärningen tycktes på olika sätt spärrad. I denna hans anfäktelse blev som bekant den engelske metodistpastorn George Scott honom till avgörande hjälp. Sedan Rosenius kommit till ny, fördjupad trosvisshet besöker han från hösten 1839 regelbundet Scott, samtidigt som han fortsätter, som informator på Lenna. Så småningom börjar det skymta för Rosenius inre blick, att det kanske kunde vara Guds kallelse för honom att inträda som Scotts medhjälpare i dennes redan omfattande verksamhet bland svenskar, en verksamhet, i vilken Scotts förbindelser redan nådde läsarkretsar i olika delar av landet. I mitten av mars 1840 synes Rosenius ha fattat det avgörande beslutet, och strax efter påsk samma år lämnar han platsen på Lenna och flyttar in till Stockholm. Det finnes pålitliga vittnesbörd om att de djupa anfäktelser, som Rosenius fick genomgå under tiden på Lenna, blevo av stor betydelse för hans kommande gärning' överlåtelsen åt Guds vilja blev djupare och mer beprövad, förtröstan på Gud fastare, på ett annat sätt än tidigare oberoende av livets skiften. Ett vittnesbörd om den andliga vinsten av anfäktelserna sommaren 1839, är ock en förut. icke känd, längre dikt av Rosenius, skriven Carlsdagen 1840 och tillägnad hans trolovade, Agatha Lindberg. Poemet är författat en tid, innan Rosenius fattat det avgörande beslutet att bliva Scotts medhjälpare. Kanske hade han dock börjat skymta något av Guds ledning i de svårigheter, som förut blott tett sig som något med Guds fadersomsorg knappast förenligt. Över huvud taget präglas dikten av en hel del överlåtelse åt Guds vilja och en trosviss förtröstan på Hans faderliga ledning. Dess innehåll återges här nedan med originalets stavning bibehållen.

Du lilla Syster
Mig yttra lyster
I några rader
Att jag är glader.
Jag ser Guds Nåd
Hvart jag mig vänder,
I allt som händer
Hans visa råd.


Osäglig smärta
Har ofta qvalt
Mitt arma hjerta
Och gjort det kallt
För Gud - när fjerran
Jag gått från Herran
När mina tankar
Ej hafvit ankar
Men drifvits vida
På verldens haf
Långt från Guds sida
och sväfvat af
I framtids öden
Allt fram till döden.


jag byggt Palatser
Af föresatser
Utaf beslut
Som ramlat ut.
Och hur mitt hjerta
Dervid känt smärta,
Sig känt oroligt,
Det är otroligt.
jag suckat och gråtit och bedt
Men knappt någon möjlighet sett
Till ändring i denna min nöd
Och då har jag önskat min död.
Men felet jag nu vet
Min Undergifvenhet
För Gud var icke hel.
Betraktom detta fel.
Jag bad väl: "Ske Guds vilja!"
Jag önskade det ock;
Men kunde icke skilja
Den tanken från mig dock
Att det och det som föll mig in
Skull äfven vara Guds beslut.
Och när nu föresatsen min,
Mitt luft-torn, plötsligt ramla ut,
Led min förtröstan nederlag.
Märk: Gud skull tänka just som jag
Om jag på Honom skulle tro
Och vara nöjd och hafva ro.


Si här en källa I jemmerdal
Från hvilken välla Så många qval.
Nej konsten att få Herrans frid
Och ständigt vara glader
Det vore att i all sin tid
Som barn sin hulda Fader
Befalla Herranom sin väg.
Är du Guds barn, är Gud din Far,
Alldeles obekymrad var
Och undergifvet tänk och säg:
Ack Fader, du har bjudit mig
Att kasta all min sorg på dig
Det gör jag nu, och vill ej mer
Än att din, vilja endast sker.
Och hvad du vill angår mig ej
Om du mig svarar ja ell nej
På hvad jag vill - det är en sak
Som ej skall göra mig omak.
Hvad jag skall bli, hvad jag skall få
Det kan just icke mig angå.
Det enda och det allt, jag vill,
Är att jag Dig får höra till
Får vara någon lem i dig
Hurdan och hvilken, rör ej mig


Vill du att jag skall vara fot
Så vill jag icke öga vara
ja vill du allt skall gå mig mot
Så vill jag medgång ej erfara.
Vill du att jag är sjuk och svag
Vill jag ej vara frisk en dag
Vill du mig sända brist och nöd
Så ske allt så till lifvets slut
Vill du att jag nu vore död
Vill jag ej lefva en minut,
Men vill du längre ha mig här
Så vill jag icke vara död.
Min enda vilja blir och är
Blott viljan din i lust och nöd.


Om detta sinne låg på hjertats grund
Hvad tröst vi hade i motgångens stund!
Hvad ljuft, hvad ledt, hvad helst som då oss hände
Vi logo åt motgången och bekände:
"Du underliga Gud, som alltid gör
just viljan vår! - Nej huru så? jo hör
Min enda vilja var att icke min
Men Herrans vilja skulle träffa in.
Nu har ej min men Herrans vilja skedt
Det var ju så jag velat, så jag bedt?"


Men om jag ag sjelf i vidrighet mig för
Ej sjelf fullgör allt hvad som mig tillhör,
Och skyller dock på. Gud och på Hans vilja,
Det vore fresta Gud - Nej man bör skilja
Emellan verkliga behof, och det
Man sjelf sig skapat - Ack! aldeles rätt
Var här uppriktig mot dig sjelf, och gör
Förrän du skyller Gud, hvad dig tillhör
Så länge du dig sjelf kan hjelpa, så
Bör du som tiggare till Gud ej gå. -
Men just när du ej sjelf förmår att, göra,
Hvad du båd vill och bör i verk utföra
När du ej ens öfver din vilja rår
Men som förlamad ingenting förmår
Mer än att ligga som en sjuk och gråta
Och uti dystra klagotoner låta
Och be om att få dö, allenast för
Att du förmår ej göra hvad du bör,
Just då, när så all mensklig hjelp är fjerran
Då är det tid att be och tro på Herran
Som sagt: i nödens tid åkalla mig
Och prisa mig när jag har hulpit dig.

Tillbaka till början!