Här följer två brev som Rosenius har skrivt i syfte att uppmuntra sina troende vänner. Breven är skrivna till olika personer.
Av ditt brev till S. ser jag med glädje, att du med all andlig och lekamlig svaghet dock lever "under hans skugga, som du begär"; jag ser, att Gud är synnerligen huld mot dig. Du kan väl icke själv alltid tycka så eller märka det, din tro är anfäktad, men jag ser, du "håller dock i". O, kära vän, fortfar så! Det kan icke gärna komma längre i detta vårt främlingsland, än att vi stå i ett sträckande efter och kämpande för skatten, vi se och njuta den icke; sådant är förvarat för det goda landet "på den andra strand". Och emellertid är skatten väl förvarad. Gud kan icke ljuga i vad han lovat. Kristi blod gäller evinnerligen och rikligen för allt, allt; den som tror på honom, skall icke komma på skam, skall icke förgås utan få evigt liv; ty saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar; Guds rättfärdighet har utan lag blivit uppenbarad, därför gör han den ogudaktige rättfärdig, och därför bortkastar jag icke Guds nåd; om rättfärdighet kommer genom lagen, så har Kristus fåfängt dött. Se, kära vän, på sådana grunder står vår frälsning; därför skola vi hava ett visst hopp genom nåden. Men jag hinner icke mera, huru mycket jag än ville tala med dig. Dock, du är själv lärd av Gud, du vet, vad jag kunde vilja säga. Emellertid, må väl i Herren, kära vän! Sänk dig med allt, vad du är och har, i förlåtelsens famn; sådan du är, ty allt annat hjälper till intet. Var sedan som barnet i modersfamnen, lugn och stilla, (dock - barnet är ej heller så lugnt, som det borde och kunde få vara; vi förskräckas, där verkligen ingen fara är). Men Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare ditt hjärta och dina tankar i Kristus Jesus! Stockholm den 12 jan. 1845.
Stilla, stilla! "I stillhet och förtröstan Skall eder styrka vara." Tro icke, att det betyder så mycket, vad vi erfara, känna, tycka, se. Giv icke mycket akt på de ständigt skiftande erfarenheterna. Går det dig illa, sörj måttligt; går det dig väl, gläds måttligt. Detta gäller både om den invärtes människan och om vår kallelses verk. Både det ena och det andra växlar alltid. Och det betyder icke så mycket, om det den ena stunden ser ut alldeles förtvivlat och den andra stunden alldeles härligt. Det förändras likväl alltid. Det ena, som är säkert och varaktigt, är: först att det lever en allsmäktig och trofast Gud, som kan av död, förbannelse och fördömelse göra liv, välsignelse, och, salighet, av motgång lycka, av mörker ljus, av en genom syndens och djävulens raseri utpinad själ en till himmelriket lärd kristen; och för det andra, att "var och en som åkallar Herrens namn (Frälsarenamnet), han skall varda frälst" (Joel 2: 32), och det redan nu utan vidare grader av bättring och kraft, nej, i dag, i dag är du frälst såsom rövaren, om du i dag ser på den upphöjde (Joh. 3- 14-16; 4 Mos. 21: 9). Därför, stilla, stilla! bida, bida! Amen.
|